viskaren

Jag har varit på konferens i södra Sverige i ett par dagar. Det var en s.k. familjekonferens med mammas jobb där tanken är att man har familjen med sig. Jag kollade in stan medan mamma (och ibland pappa med) gick på föredrag, sedan var det middag på kvällen.Sista kvällen fanns ett speciellt "barn/ungdomsbord", vilket jag satte mig vid. En 18-årig kille från Danmark sa genast hej. Han var lätt att förstå och väldigt trevlig.

Bredvid mig satt en nioårig tjej från Finland som senare under kvällen uppträdde a capella med sången "Barfotavisan" . Att höra en nioårig flicka sjunga "Barfotavisan" på finlandssvenska var något väldigt gulligt. När vi precis ätit upp kom hennes sexåriga lillasyster och ställde sig bakom hennes stol. Hon hoppade och dansade och visade de tecken på både överenergi och tristess som ett litet barn ofta kan drabbas av efter finare middagar. Hon delade stol med sin storasyster som blev uttråkad så det visade sig att hon hellre ville sitta i mitt knä. Hon ville hela tiden bli kittlad. Hon var gulligast i hela världen.

Dagen efter var sista förmiddagen och då var det visning av slottet vi bodde på och konferensen ägde rum. Jag funderade på om den lilla flickan skulle komma ihåg mig, och det gjorde hon. Hennes mor var snäll och ville inte att hennes barn skulle besvära mig, men det gjorde inget. Det var bara så himla fint att hon verkade uppskatta mig. Hon kom fram och gav mig en lång kram och sa hejdå innan dom åkte iväg. Jag kände mig värdefull. Någon uppskattade mig.

Det är lite ångest nu, för jag saknar verkligen henne och förstås även ungdomarna jag umgicks med. Det blir liksom så tomt när man kommer hem. En konstig känsla jag haft länge är att jag själv vill ha barn. Det låter kanske naivt, ung och utan utbildning, men jag vet att min högsta önskan är att få en familj, och jag lever med rädslan aldrig kommer att få det. Att pappa var gammal när han själv fick barn och redan uppnått 60-strecket gör inte det hela bättre. Kanske är det därför jag saknar den lilla flickan så...

Åkte hem från Knutby igår. Gick ut en sväng. 91:orna stod vid ICA som dom brukar vid åtta-tiden. Kanske var det just därför jag tog den vägen, jag vet inte. Kanske kändes det skönt att hälsa på någon. Henrik, säkert en av världens trevligaste 17-åringar sa hej. Såg någon jag tycker om också, hon stod och kramades med någon. Något sa mig att dom funnit varandra. Det var liksom för bra för att vara sant om man skulle få henne. Jag skulle aldrig våga för den delen heller. Varför skulle jag vara värd någon som är så fin, å andra sidan. Tänkte på Thåström. "Fan, fan, fan, det skulle vart du".

Jag har funderat väldigt mycket på hur det skulle vara att inte leva. Det föds fler pojkar än flickor. Naturen ska sålla bort de svagaste pojkarna. Alltså borde man kanske egentligen inte behöva finnas. Det vore alltså rent logiskt inte så farligt om jag försvann.

Jag tror att jag är för social för att leva ensam. Det tänker jag inte göra. Om man inte hade varit så feg, hade man kanske kunnat göra som en viss Nirvana-medlem. Det "är rock´n roll". Jag tänker inte förstöra livet för någon lokförare iaf. Man kan åka till Schweiz och få allt avklarat. Man dricker bara nån slags dryck. Men man måste vara 25 tror jag. Då har man i alla fall tid att bestämma sig.

Mötte Maria S på stan. Underbar är ju ett klent ord för att beskriva henne. Hon verkade glad för att se mig. Om hon ändå visste vad det betyder. Jag fick en kram, som jag brukar av henne. Som om jag skulle tagit initiativet till något sånt, förresten.

Jag har nog problem med spöken. Dom där högstadiespökena som ständigt viskar Chloés ord när vi tittade på skolfotot "du är fulast i klassen...Eller förresten...nn är fulast, du är näst fulast". Det är nog det som etsat sig fast.

Jag kommer ihåg när en tjej i klassen kramade mig, det var nog den enda kramen under hela högstadietiden. Det var snart ett rykte som spred sig. Nån hade gett han som var så ful en kram.

I slutet av nian skrev dom att det var bra att man kunde säga precis vad man tyckte till mig, för jag tog aldrig illa vid mig. Det var ju bra...

Du är för fin för det trash du gillar, sluta upp och kasta pärlor åt svin.

Ringde till lillasyster i Knutby. Fick reda på att pappa åkt in på sjukhus för hjärtat. Det går inte att beskriva i ord. Gick ut en lång nattpromenad och kände mig ensammast i världen. Önskade att möta någon. Någon att säga "jag mår bra" till, någon som ändå skulle förstå...

Skämdes lite över mina suicidala tankar. Tänkte på mamma. Hon skulle aldrig repa sig om jag gjorde något sånt. Mamma som jag alltid kramar. Jag är en väldigt kramig person, men det vet bara mamma. Mamma som säger att det är så tyst när man inte är hemma. Det verkar som om hon tycker att det dova ljudet från mitt rum, nån som spelar bas i bakgrunden, ska finnas där som ett komplement till Rapport eller Aktuellt. Jag tror jag betyder nåt för henne...