viskaren

Jag har varit på konferens i södra Sverige i ett par dagar. Det var en s.k. familjekonferens med mammas jobb där tanken är att man har familjen med sig. Jag kollade in stan medan mamma (och ibland pappa med) gick på föredrag, sedan var det middag på kvällen.Sista kvällen fanns ett speciellt "barn/ungdomsbord", vilket jag satte mig vid. En 18-årig kille från Danmark sa genast hej. Han var lätt att förstå och väldigt trevlig.

Bredvid mig satt en nioårig tjej från Finland som senare under kvällen uppträdde a capella med sången "Barfotavisan" . Att höra en nioårig flicka sjunga "Barfotavisan" på finlandssvenska var något väldigt gulligt. När vi precis ätit upp kom hennes sexåriga lillasyster och ställde sig bakom hennes stol. Hon hoppade och dansade och visade de tecken på både överenergi och tristess som ett litet barn ofta kan drabbas av efter finare middagar. Hon delade stol med sin storasyster som blev uttråkad så det visade sig att hon hellre ville sitta i mitt knä. Hon ville hela tiden bli kittlad. Hon var gulligast i hela världen.

Dagen efter var sista förmiddagen och då var det visning av slottet vi bodde på och konferensen ägde rum. Jag funderade på om den lilla flickan skulle komma ihåg mig, och det gjorde hon. Hennes mor var snäll och ville inte att hennes barn skulle besvära mig, men det gjorde inget. Det var bara så himla fint att hon verkade uppskatta mig. Hon kom fram och gav mig en lång kram och sa hejdå innan dom åkte iväg. Jag kände mig värdefull. Någon uppskattade mig.

Det är lite ångest nu, för jag saknar verkligen henne och förstås även ungdomarna jag umgicks med. Det blir liksom så tomt när man kommer hem. En konstig känsla jag haft länge är att jag själv vill ha barn. Det låter kanske naivt, ung och utan utbildning, men jag vet att min högsta önskan är att få en familj, och jag lever med rädslan aldrig kommer att få det. Att pappa var gammal när han själv fick barn och redan uppnått 60-strecket gör inte det hela bättre. Kanske är det därför jag saknar den lilla flickan så...