22 juli
Åkte hem från Knutby igår. Gick ut en sväng. 91:orna stod vid ICA som dom brukar vid åtta-tiden. Kanske var det just därför jag tog den vägen, jag vet inte. Kanske kändes det skönt att hälsa på någon. Henrik, säkert en av världens trevligaste 17-åringar sa hej. Såg någon jag tycker om också, hon stod och kramades med någon. Något sa mig att dom funnit varandra. Det var liksom för bra för att vara sant om man skulle få henne. Jag skulle aldrig våga för den delen heller. Varför skulle jag vara värd någon som är så fin, å andra sidan. Tänkte på Thåström. "Fan, fan, fan, det skulle vart du".
Jag har funderat väldigt mycket på hur det skulle vara att inte leva. Det föds fler pojkar än flickor. Naturen ska sålla bort de svagaste pojkarna. Alltså borde man kanske egentligen inte behöva finnas. Det vore alltså rent logiskt inte så farligt om jag försvann.
Jag tror att jag är för social för att leva ensam. Det tänker jag inte göra. Om man inte hade varit så feg, hade man kanske kunnat göra som en viss Nirvana-medlem. Det "är rock´n roll". Jag tänker inte förstöra livet för någon lokförare iaf. Man kan åka till Schweiz och få allt avklarat. Man dricker bara nån slags dryck. Men man måste vara 25 tror jag. Då har man i alla fall tid att bestämma sig.
Mötte Maria S på stan. Underbar är ju ett klent ord för att beskriva henne. Hon verkade glad för att se mig. Om hon ändå visste vad det betyder. Jag fick en kram, som jag brukar av henne. Som om jag skulle tagit initiativet till något sånt, förresten.
Jag har nog problem med spöken. Dom där högstadiespökena som ständigt viskar Chloés ord när vi tittade på skolfotot "du är fulast i klassen...Eller förresten...nn är fulast, du är näst fulast". Det är nog det som etsat sig fast.
Jag kommer ihåg när en tjej i klassen kramade mig, det var nog den enda kramen under hela högstadietiden. Det var snart ett rykte som spred sig. Nån hade gett han som var så ful en kram.
I slutet av nian skrev dom att det var bra att man kunde säga precis vad man tyckte till mig, för jag tog aldrig illa vid mig. Det var ju bra...
Du är för fin för det trash du gillar, sluta upp och kasta pärlor åt svin.
Ringde till lillasyster i Knutby. Fick reda på att pappa åkt in på sjukhus för hjärtat. Det går inte att beskriva i ord. Gick ut en lång nattpromenad och kände mig ensammast i världen. Önskade att möta någon. Någon att säga "jag mår bra" till, någon som ändå skulle förstå...
Skämdes lite över mina suicidala tankar. Tänkte på mamma. Hon skulle aldrig repa sig om jag gjorde något sånt. Mamma som jag alltid kramar. Jag är en väldigt kramig person, men det vet bara mamma. Mamma som säger att det är så tyst när man inte är hemma. Det verkar som om hon tycker att det dova ljudet från mitt rum, nån som spelar bas i bakgrunden, ska finnas där som ett komplement till Rapport eller Aktuellt. Jag tror jag betyder nåt för henne...
